Trött, tröttare, tröttast

Började skriva på detta den 16:e, sen har jag skrivit lite varje dag fram tills nu för att sammanställa Linköpings-äventyret.


Ett dygn sedan vi kom hem från Linköping och Ella är just nu allt utom glad. Hon var varit vaken mer eller mindre sen halv 2 i eftermiddags och är nu så trött (19.49) att hon inte kan somna, mycket skumt. Saknar sin älskade napp gör hon, den är bannlyst i 12 dagar till (japp, jag räknar dagarna). Hon får inte heller ha fingrarna i munnen så det är ett evigt passande. Summa kardemumma: MYCKET arg bebis.


Tiden i Linköping kan väl beskrivas som känslosam. Vi tog tåget upp i måndags morse. Släpade med mig bilbarnstol, barnvagn, resväska och skötväska. Som väntat blev det försening på försening pga den jäkla snön. När vi väl var uppe i Linköping var vi över en timme efter i reseschemat. Nåja, sänder en tacksam tanke till alla snälla (kvinnor) som hjälpte mig av och på tågen (1 byte), och en ilsk tanke till den spydiga kvinnan som försökte vräka mig och Ella från våra stolar (som vi hade platsbiljetter på) när hon i själva verket skulle sitta på stolen framför mig men det fattade hon inte. Kvinnan kom på i Växjö och jag skulle av i Alvesta så jag förklarade mycket tydligt för henne att jag tänkte sitta kvar tills dess (10 min resväg). Nog om det...

Väl uppe i Linköping tog vi taxi till sjukhuset och kom upp på avdelningen halv ett. Vi blev visade till vårt rum och fick instruktioner om att infinna oss hos logopeden 13,15 och öronläkaren 13,30. Innan vi gick iväg dit kom kirurgen förbi. Hade aldrig träffat honom tidigare och jag måste tyvärr säga att han inte gjorde något vidare första intryck. Han kom inrusande på vårt rum, presenterade sig inte utan började genast jiddra en massa medans han tittade på Ella. Efter hans bedömningar bar det av till en annan del av byggnaden. Logopeden skulle väl mest presentera sig och öronläkaren skulle kolla öronen (ja vad annars). Ella var tapper bra länge innan hon tyckte att det var nog. Hon hade en del vax i öronen så han beslutade att utföra resten av undersökningen när hon var sövd för operation.

Efter det traskade vi till den lilla affären på bottenplan för att inhandla diverse frukost och lunchprylar till mig för något käk får inte anhöriga på Barnkirurgiska avdelningen. Sen hängde vi mest på rummet, pratade lite i patienttelefonen jag lät installera samt glodde på tv. Kom och gick personal med jämna mellanrum. Vid 19-tiden badade jag Ella med antibakteriell svamp och tog på henne en ren pyjamas. Någon gång under eftermiddagen kom narkosläkaren förbi och berättade om vad som skulle hända. Han nämnde att de skulle försöka ge narkosen i en nål via handryggen men funkade inte det så skulle det bli gas. Målade upp värsta bilderna i huvudet från hans förklaringar om alla läkemedel som skulle vara inblandade dagen efter och var om möjligt än mer nervös än innan när det var dags för Ella och mig att krypa till kojs i den bäddbara fåtöljen (ruggigt oskön).

Fick veta att Ella kunde äta fram till 4 timmar innan operationen så halv 3 fick hon sista målet då op skulle påbörjas 7.15 var det tänkt. Efter en natts mycket orolig sömn vaknade jag vid halv 6 och kunde inte somna om. En stund senare vaknade Ella och vi gosade för fulla muggar innan det knackade på dörren och en av nattsköterskorna kom in. Han gav Ella 3 olika mediciner, bland annat Panodil och lugnande. Sköterskan var beredd på att Ella skulle bli skitilsk på honom när han skulle ge henne så många preparat men hon log mest och charmade till sig ännu en till sin fanclub. Så var det dags för ännu ett bad och sedan på med operationsoutfitten som var i storlek 125 så Ella hade fått plats en sisådär 2 till 3 ggr i den (finns det verkligen inte mindre?).


Strax efter 7 kom dagpersonalen in och hämtade oss för transport ner mot operation. Vi blev placerade i ett bås på pre-op (tror jag det kallades), där narkossköterskor, läkare och annan personal samlades för att portioneras ut bland patienterna. Nerverna började spöka och Ella gillade inte alls läget. Fick en overall, mössa och skoskydd att ta på mig innan vi började gå mot operationssalen. På pre-op blev jag tillfrågad om hur tågresan hade varit och om jag haft problem med att ta mig till sjukhuset. Visade sig att mannen som frågade detta suttit framför mig på tåget (där tjurtanten egentligen skulle suttit). Han följde oss sedan bort till op-salen och på vägen dit undrade han hur länge vi skulle få stanna, för som han uttryckte sig "vi vet sällan vad som händer efteråt vi på op".


Framme på op möttes vi upp av 2 från narkos, varav en var killen från dagen innan. Med var även en AT-läkare och två sköterskor av nåt slag. Fick ytterligare en gång upprepat för mig vad som skulle hända gällande narkosen och de försökte sätta nål på Ella som bara blev mer och mer ledsen så den enorma narkoskillen sa till slut att det fick bli gas. Så var det dags att gå in i op-salen. Hjärtat slog som besatt. Fick sätta mig på en stol och hålla Ella i famnen medans "enorma" laddade gasmunstycket. I samma stund som han satte det över hennes mun förklarade han att det var vanligt att föräldrar i detta läget började gråta. Visste ju att detta skulle hända och innan han knappt påbörjat denna mening bröt jag ihop. Kände hur lealös Ella blev i min famn och på order från "enorma" la jag över henne på op-bordet. Hon var som en sladdrig docka. Kastade en sista blick på henne och blev sedan mer eller mindre utkastad till en sköterska som följde mig tillbaka till pre-op där jag fick ta av mig overallen och det övriga.


Sen var det bara till att vänta. Gick till rummet och hämtade plånboken. Traskade sedan ner till affären och handlade på mig ordentligt så jag skulle slippa göra det sedan när Ella var tillbaka hos mig. Räknade med att det skulle ta minst 3 timmar innan de hörde av sig så tidigast 11 skulle de nog höra av sig. Klockan hann bli halv 1 innan de ringde, då hade jag nog tittat på klockan 1013 gånger sedan 11-tiden.


Det var en ynklig liten varelse som låg där i den stora barnsängen på uppvaket. Hon hade torkat blod runt näsan och ur mungipan kom det då och då en stril med blod som hamnade i munstycket som pumpade ut syrgas till henne. Personalen på uppvaket talade om att allt hade gått bra på op och att hon just fått smärtstillande. De berättade också att Ella fått rör i öronen. Ella sov gott i sängen men gnydde till då och då. Efter någon timme började hon gnälla rätt mycket så jag plockade upp henne i famnen där hon sedan fortsatte att sova med undantag för de gånger då sköterskan Markus försökte få liv i droppet genom att rengöra slangen. Vid halv 4 gnällde hon lite extra och vi konstaterade att hon nog var hungrig efter 13 timmars fastande. Fick hjälp att blanda en flaska och när Ella fick den slog hon nog hastighetsrekord i att äta, den var slut på noll och ingenting! Först 4 timmar efter att jag kommit ner fick vi åka upp till avdelningen, då var jag lätt sockerhög efter att ha blivit servad med saft, Piggelin och tv för att få tiden att gå. Skulle ta mig upp ur fåtöljen men satt i princip fastklistrad på den "lätt avtorkbara" stolsryggen så en gott skrattande sköterska fick hjälpa mig upp.

Uppe på avdelningen fortsatte Ella att sova och gjorde det väldigt mycket under resten av vår tid på sjukhuset. Hon var långt ifrån sig själv vilken stundvis kändes lite jobbigt. På kvällen tog jag ur liften ur barnvagnen för jag tänkte att hon kunde ligga i den bredvid mig utan risk för att jag skulle komma emot såret på läppen. Detta godtogs inte av Ella som efter en tids sömn flaxade vildare än vanligt. Tog bort liften och lät henne sova bredvid mig som vanligt, då gick det bättre. Nattpersonalen kom in med supp till Ella och kollade läppen när jag matade henne, sen sov vi vidare. Man sover inte jätteskönt i de där bäddbara fåtöljerna så det var till att kämpa till sig lite sömn mellan gångerna man vaknade för att se så att Ella inte grejade med fingrarna i munnen.

Dagen efter operationen var det bara till att vänta in ronden och höra om vi kunde åka hem eller inte. Vår läkare kom och frågade då mig om vi hade tänkt åka hem. Blev lite konfundersam över att han frågade mig istället för att bedöma efter mina svar på hur hon mådde. Kirurgen sa att han tyckte att vi skulle åtgärda ärret under andra näsborren då det inte såg så vackert ut men det bestäms närmare vid återbesöket om ett par månader. En bit in på eftermiddagen kom så Emil och hämtade oss. Två trötta tjejer däckade i baksätet och var väl allt utom sällskapliga resan hem.

Blev ett stopp hos mamma och pappa då vi behövde handla lite inför den väntande snöstormen så Ella och jag hängde där medans Emil handlade. Var riktigt skönt att komma hem! Torsdagen var Ella fortfarande ganska hängig och gnällig vilket är förståligt. Först på fredagen kom Vera hem, då hade jag nästan saknat ihjäl mig efter henne. Fick flera bamsekramar när hon kom innanför dörren *mys*

I dagsläget (lördag) har Ella återgått till sitt vanliga jag till nästan 100%. Lite gnällig fortfarande men inte pga smärta åtminstone, hon har inte behövt smärtlindring sedan igår morse! Ganska grisig runt näsan och läppen men jag vill inte pilla där i onödan utan rengör ordentligt vid tejpbytet om ett par dagar!